Erica Mukka

Jag ver inte vart jag finns mera, mitt hjärta är tomt och sönder i väntan på att vet hör av sig att jag kan hämta Bruno.. Eller Brunos aska, än en gång så kommer jag väl inte kunna andas för jag andas knappt nu, jag går runt och håller andan och tittar runt om kring.

Mina vanor sitter kvar att kolla bak efter honom.. Om han står där runt hörnet och tittar in i rummen..

Jag har stått och kännt på hallmattan vart du ofta låg och man känner lukten som finns kvar av dig..

Dom sömnlösa nätterna tittar jag om du ännu är vaken men du finns inte där.. Stirrandes på väggen med handen utanför sängen att kanske känna en glimt av dig medans jag känner att du sitter och tittar på mig. 

Jag kanske inbillar mig men jag hör dig fortfarande så instinkten jag är att ropa på dig, på morgonen känner jag den stressande känslan att det är dags att gå ut skynda så jag har varit tvungen att säga högt att Bruno gå och lägg dig..

Jag var ledsen igår och jag gick på våran kvälls runda när solnedgången lyste vackert över fotbollsplanen, jag gick nära dikeskanten vart vi alltid går men du gick inte bredvid..

Jag skyller på mig själv att jag aldrig kommer förlåta att jag inte hade kunnat göra någonting bättre än vad jag gjort..

Tänk om, hade jag?... 

Men samtidigt hade jag aldrig som din ledare, karmat och mamma kunnat hålla dig kopplad utan att må dålig att vi kan titta på vattnet från vägkanten med tanken hur gärna du hade badat..

Hur du älskar att springa i skogen, hur gärna du rullar och ålar i gräset skulle inte gå nå mer..